Ett manifest
Det du skapar från och med nu
måste vara på riktigt.
Publicerat
Assembler-programmeraren sitter inte och gråter för att du byggt något i ett CMS. Och programmeraren "fuskar" inte genom att använda objektorienterad kod. Det är bara nästa lager.
Assembler-killen som svettades över cykler och register tyckte att C var för de lata. C-hackaren tyckte att objektorientering var onödig magi som dolde vad som verkligen pågick. Och här står vi nu – med folk som tycker att prompta en LLM är att fuska istället för att skriva kod.
Det har alltid varit samma mönster – vi blir bara förvånade varje gång.
Abstraktion ovanpå abstraktion.
Fällan är inte hastigheten. Fällan är att hastighet känns som förståelse. Du rör dig snabbt, saker fungerar, och du antar att det som fungerar innebär att du har koll på läget. Det gör det inte alltid.
AI är nästa lager. Men ett lager du inte förstår är mark som inte har rasat än.
För första gången är ett lager inte byggt på lagret under – det är byggt på sig självt. AI tränad på AI. Sajter som skrapar sajter som genererats av sajter. Ormen äter sin egen svans.
Frågan är inte om AI är rätt eller fel. Frågan är om du anpassar dig – eller klamrar dig fast vid något som redan gått vidare? Vem som helst kan bygga en vacker låda nu. Kan du fylla den med verkligt värde?
Så har du något att säga? Säg det. Om inte, har du förmodligen mer att vinna på att vara tyst. Det du säger pekar tillbaka till dig. Det går att fabricera – men inte ännu. AI förstärker det vi väljer att vara. Uttrycket "tala är silver, tiga är guld" blir därför plötsligt modernt igen.
Därför ämnar jag hålla min webbplats helt ren. Från "det här kan säkert ranka i Google" till "det här är jag".
Spam-vågen skapade efterfrågan på transparens. Länkfusket skapade efterfrågan på äkthet. AI-bruset skapar efterfrågan på röst. Förhoppningsvis börjar vi med tiden välja bort bruset och fråga oss vad som betyder mest.
Tills dess ska vi myllra som insekter.
— Simon
Essä
Det tråkiga med att registrera ett domän i sitt eget namn
Att sätta sitt namn på en domän är att göra något föränderligt statiskt. Sedan måste du leva under det taket, år efter år, medan du fortsätter att bli någon annan.
Domännamnet fryser dig. Det är din identitet i DNS – inte vem du är nu, utan vem du var den dag du klickade ”registrera”.
Och om du du upp namnet en dag – kommer någon och plockar upp skalet. En liten råtta som inte vet vem du är och inte bryr sig. Den vill bara ha smulorna: domänåldern, länkprofilen, det digitala minnet av något du en gång byggde på riktigt.
Snacka om teknikens kretslopp…
Skrivet om mig
Vem jag är
Jag heter Simon Nyström. Jag brukar pyssla med att strukturera idéer där mänsklig upplevelse möter system, teknik och språk.
Vi lever i en tid där information är billig men identitet, konsekvens och ansvar är dyrt.
Jag utforskar hur perception formar verklighet, hur berättelser styr beslut, och hur vi kan tänka tydligare utan att förlora det mänskliga.
Det här är min fasta punkt: ett ställe där mina begrepp, texter och länkar hålls samman över tid. Inte minst som ett litet självtest för att se om jag klarar av att hålla mig på banan.